Okinawa

MIYAGI UNDERVISAR

Under 1300-talet introducerades kempo på Okinawa. Den blev populär och tränades som en ”självförsvars-konst” under namnet ”tote” (kinesisk hand). På Okinawa tränades redan kamp-konster långt innan kempo introducerades. Det anses på Okinawa att ”te” och kempo kombinerades vilket utvecklades till Okinawa- te och så småningom karate.

När Japan invaderade Okinawa 1609 bannlystes kampkonster. Okinawa var sedan tidigare förlagd med förbud att bära vapen, en lag som instiftades redan 1477 av kung Sho Shin. Detta gav till följd att träningen fortsatte i hemlighet. “Te”, “tote” eller Okinawa-te blev sedermera indelad i tre stilarter.  

Dessa stilarter var: ¨Shuri-te”, “Naha-te” och “Tomari-te”

Shuri-te var influerad av de hårda raka teknikerna i kempo från norra Kina. En kampkonst präglad av en offensiv karaktär. Naha-te influerades av de mjuka cirkulära teknikerna från södra Kina och omfattade även andningstekniker. En kampkonst präglad av en mer defensiv karaktär innehållande grepp, fasthållningar och kast. Tomari-te var en blandning av dessa båda.

I slutet av 1800-talet förenas Shuri-te och Tomari-te under namnet Shorin-ryu, vilket i sin tur under årens lopp utvecklats till ytterligare stilarter. Naha-te blir känt 1930 under namnet Goju ryu (hårdmjuk stilart).

Den har förblivit relativt oförändrad genom åren.

År 1933 får arterna ett gemensamt namn, Karate Do.